kvinna1mamma2dotter3

Kvinna mamma och dotter mitt liv min familj =)

Att vara mitt i mellan

with 2 comments

Kommer ni ihåg hur tufft det var i den där perioden när man ville vara snygg cool och att andra skulle tycka att man va det?

Kommer ni ihåg hur rädd man var för allt som kunde hända för döden för asteroider som kunde träffa jorden för att det skulle bli krig?

Kommer ni ihåg hur rädd man var för att bli bortglömd för att vara utanför för att vara annorlunda?

Kommer ni ihåg hur man ville att någon skulle se en och tycka att man var underbar vacker och rolig och spännande?

Kommer ni ihåg hur ensam man kunde känna sig i sina känslor och hur totalt olik man kände sig annorlunda och inte som dom andra?

Hur man kunde fundera på vad det var för fel på en själv?

Jag kommer ihåg…..

Min dotter är just nu där….

Det gör ont att veta hur hon just nu mår hur ensam hon känner säg.

Härom dagen frågade hon mig mamma tror du att jag kommer att bli söt när jag blir stor?

Hon har haft problem med finnar och acne men vi har äntligen hittat ett medel som hjälper och det börjar försvinna (svindyrt men väl värt pengarna)

Detta med finnar har gjort att hon känt sig ful.

Hon har haft problem med sitt hår i och med att hon utvecklats tidigt så har hormon förändringarna i hennes kropp gjort att håret blivit väldigt fett väldigt snabbt vilket gjort att hon inte tyckt om sitt hår.

Hon funderar på varför hon känner sig så annorlunda.

Jag frågade min mor om hur hon gjorde för att hjälpa mig när jag hade den där perioden.

Mamma sa att hon gjorde inte så mycket förutom att försöka att hålla koll på mig att jag inte skulle hitta på nåt dumt.

Jag var en tänkare och en funderare när jag var liten och det är min dotter också.

Jag kan känna igen så mycket av hennes funderingar av hennes tankar av hennes känsla av utanförskap.

Jag pratar med henne och försöker förklara att detta är perioden mellan vuxen och barn och ja det är ett helvete att komma igenom men man kommer igenom den.

Så förutom att lyssna och hålla om vet jag inte vad mer jag kan göra.

Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne så att hon känner sig mer hemma med andra hur hon ska känna sig söt och hur hon ska kunna förstå vilken enastående person hon är.

Jag visade ett foto av mig när jag gick i skolan ett foto som visar hur otroligt ful jag va (och mamma det var fruktansvärt fult =) )

Jag gick i 7:an och hade riktigt kort hår blek rödspräcklig och visade hela mitt tandkött när jag log bläääää

Jag visade det för min dotter och frågade henne om hon tyckte att jag var söt på den bilden.

( min dotter tycker att jag är söt och snygg idag och brukar säga att hon vill se ut som mig där av att jag visade henne fotot)

Hon svara de näää =)

Jag sa att man växer in i sitt ansikte och in i sin kropp och helt plötsligt en dag så känner man sig okej med hur man ser ut och med hur man är för du har blivit så van vid dig själv och har kommit underfund med att livet är ganska okej ändå.

Jag sa att jag kände mig väldigt ful och väldigt annorlunda och kände mig väldigt ofta utanför när jag var liten och det tog en herrans massa år innan jag kunde släppa den känslan, men en dag så kommer det när man inte bryr sig så mycket om det längre och den dagen är så skön att få uppleva.

Men jag kan ärligt säga att innan jag går ut idag så kan jag sminka mig och titta mig i spegeln och göra otroligt fula grimaser bara för att sen se in i spegeln och känna mig ganska söt:

Frågan jag har är hur kan jag hjälpa min dotter över denna period i hennes liv för mina känslor kan aldrig hur likanande dom än var vara som hennes känslor eller hur?

Så hur hjälper jag henne med detta och hur gör jag henne till en stark och säker individ?

Tänk vad ont det gör att känna sig så hjälplös inför sitt barns känslotumult.

 

 

Annonser

Written by cammih71

16 maj, 2010 den 12:52

Publicerat i Uncategorized

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jo, jag minns hur det var. Det man kan göra är väl att finnas där, kanske berätta för dem att man känt likadant en gång men att det går över. Och ditt foto från sjuan fick mig att minnas ett skolfoto i årskurs 6.. Fy fasen vad jag var ful. Kortklippt och såg ut som en ledsen pojke. Men det var ju bara den perioden, sedan växte jag in i mig själv som du skriver. Det är inte lätt att vara tonårsförälder…Kram

    Lindalou

    25 maj, 2010 at 10:01

    • Ja vi går ju igenom den perioden allihop men samtidigt som jag berättar hur det var för mig så ser jag hur hon himlar med ögonen suckar och säger men mamma med den där tonen som bara säger att jag kan verkligen inte fatta hur det är…..och på sätt och vis så är det ju sant för hennes känslor kan ju aldrig vara som mina för de är hennes (hm förstod du det där ? *s*)Men samtidigt är jag väldigt glad över att hon pratar med mig om sin rädsla att vara annorlunda om sina känslor och att hon faktiskt låter mig höra hennes funderingar och tankar ja ja just nu är det en balansgång men tack för kommentaren ska visa hewnne den och säga att hon inte är ensam om sina funderingar och tankar Kram Milla

      CammiH

      27 maj, 2010 at 08:11


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: